Utdrag 10 ur min nya ungdomsroman

Förrådet. Död pojke. Tretton år. Bög. Torkat blod över hela skiten. Alice föreställde sig polisrapporten i huvudet när hon hävde sig genom fönstret och ut till bakom några buskar på gården. En skugga var hon, så smidig och tyst, så svart i sin nya svarta body från Ralph Lauren, svarta tights från Topshop, svarta linjer på kinderna och svarta Gucci-pumps hon köpt på Nathalie Schuterman. Planen om vad som skulle hända efter att hon dödat Göran Åkerlund var dimmig. Resan dit däremot: Chrystal Clear. Alice smakade på ordet igen. "Chrystal Clear". Kanske skulle hon tatuera in det i svanken om hon överlevde kvällen.

Alice hade inte direkt legat på latsidan innan hon kidnappade Marcel och dödade biffen som klumpigt förföljt honom så länge. Under flera veckors tid hade hon med hjälp av sina vänner skogens djur kartlagt alla de platser Göran Åkerlunds mannar besökte, och hon hade ringat in endast ett tänkbart gömställe för statsministern vid en nödsituation. Hon kände terrängen. Hon kände byggnaden: svagheter, troliga extra vaktposteringar, vattenledningar, allt hon kunnat utröna utan att faktiskt avslöja sig. Nu var det bara att göra det hon var född att göra. Alice hade lånat Kevins pappas nya Ford (Kevins familj var i Thailand), och hon körde den snabbt men försiktigt. Om Kevins pappa skulle få reda på att hon lånat bilen skulle han bli asförbannad.

Göran Åkerlund stirrade ut genom fönstret i den välbevakade stugan. Ut på granarna. Han var uttråkad. Av stället, av svensk granskog, ja av Sverige i allmänhet. Och så det här med flickan som var honom i hälarna likt en igel. Svante... hurfan dödade hon Svante? Svante var ex-SÄPO. Svante hade underskattat henne. Göran hade underskattat henne. Men någonstans trodde han också att hon hade underskattat Göran. Hit skulle hon aldrig hitta och samtidigt torterade och mördade sig Råttmannen igenom hennes familj, snabbt och vant. Hur länge skulle hon stå ut? Göran gissade dagar. Och så länge kunde han ju faktiskt stanna här, hur tråkigt det än var.

Anders hade inrett stället... Göran lovade sig själv att aldrig mer låta en av sina torpeder ha hand om ärenden rörande god smak och hans egendom när han såg resultatet. Skrikiga gardiner, en tråkig soffgrupp från IKEA och en bokhylla med lite böcker från någon loppis Anders dragit förbi på vägen dit. I brist på annat... han tog ut en bok. En jävla kokbok var det. VadFAN Anders. Fanns det ens lite gamla serier? Nä. Han plockade ner en utgåva av Sagan om Ringen men kastade genast den ifrån sig, likt en bränd. Hantverket var alltför ädelt och ett hat brann upp inom Göran mot allt det som var episkt och rätt. Jävla Anders. Istället försökte han fokusera tankarna på Råttmannens förehavanden där ute. Ändå gick det inte. Sagan om Ringen låg där och pockade på hans uppmärksamhet, och Göran ville inte ens plocka upp den. Den fick ligga där den låg... vadfan brydde han sig egentligen?

Det hade nästan varit löjligt enkelt. In genom det öppna fönstret i porten, upp i ventilen, ut i köket. Pistol mötte tinning, hjärnsubstans mötte vägg, spis och gråtande ungjävlar. Ett snabbt foto med HTCn, MMS till Alice-nummer... ut samma väg. Han blev själv överraskad när han tänkte på hur förfinat hans hantverk blivit det senaste året. Och igen, inga känslor, huvudet klart, kroppen redo, alltid. Okej, han var trött, men just nu var det inte tid för sömn, utan för lojalitet mot mannen som hjälpt honom mer än han knappt vågade tänka på. Han skulle aldrig svika Göran. Aldrig. Råttmannen hoppade upp på sin Suzuki och drog iväg runt hörnet samtidigt som hans skarpa råtthörsel uppfattade det omisskännliga ljudet av sirener och rusande snutbilar på avstånd. Dumma grisar.

Han hade funderat på det mycket: skulle han göra det här gratis? Svaret var faktiskt ja. Råttmannen undrade hur många diagnoser han skulle fått i skolan om han hade gått i skolan och inte varit en råtta. Många. Att mörda för att man gillar känslan av att släcka ljus och kärlek... det lär ju inte vara normalt i alla fall. Och Göran? Hur frisk var han egentligen? Frisk nog att bli statsminister, visst, men Göran hade också gjort sjuka saker. Riktigt sjuka. Som den där grejen med änkan i Vänersborg... Råttmannen önskade att han var normal nog att inte vilja tänka på det, men det var han inte. Istället föreställde han sig detaljer från kvällen då Göran utfört en abort med en klädhängare och sedan strypt kvinnan. Råttmannen tänkte också mycket på förintelsen. Över hur storslagen den hade varit, över hur gärna han velat vara en del av den. Om han så bara varit en simpel städare... om han bara hade fått vara med. Kanske var det därför han gillade att jobba med statsministern så mycket. För att han fick känna sig som en del i något större. Fan vad han älskade Göran.

Mord i sinnet. Mord på sitt samvete. Alice monterade ställningen på vilken högprecisionsgeväret skulle stödjas... det var svårt att hålla balansen på grenen. Stugan Göran hade valt till sitt gömställe låg så undangömd att den inte ens fanns registrerad hos staten. Tät terräng omgav stället på alla håll. En fördel när det gäller att inte bli upptäckt. En nackdel när man väl blivit det. Alice hade kunnat smyga alldeles nära huset innan det var såhär väl bevakat... planterat sprängladdningar och rekognoserat i skydd av höga oklippta buskar och enar. Hon lade sig på mage på grenen och justerade kikarsiktet efter avståndet till stugan: 143m hade Alice mätt förra gången. Närmare vågade hon sig inte. Inget rörde sig i fönstrena. Allt var tyst. Alice förberedde sig på en lång obekväm väntan. Precis som hon hade räknat med.

Hon fick ett meddelande på mobilen. Alice rörde sig inte. Om Göran skulle gå förbi fönstret och hon tappade uppmärksamheten just då... hon skulle aldrig förlåta sig själv. Telefonen fick vibrera bäst den ville, hon skulle inte låta sig påverkas. Men så fortsatte meddelandena att komma. Ett efter ett med bara minuter emellan. Efter 1 timme kunde hon faktiskt inte ta det mer, hon var tvungen att titta efter. Hon tog upp telefonen. Om Alice hade tittat upp just i det ögonblicket skulle hon sett statsministern luta huvudet mot fönsterrutan hon dittills så idogt bevakat. Istället såg Alice en bild på sin moster Greta med söndersprängt huvud, med Alices kusiner lutade över sig, gråtandes, förtvivlade. Om den där råttan Marcel hade berättat om trodde att det här skulle få henne att sluta trodde han JÄVLIGT fel. Den eld som redan brann inom henne matades endast med än mer bränsle. Alice bestämde sig för att stänga av telefonen. Mannen i stugan måste få en kula i riktigt jävla hög hastighet rätt genom huvudet innan hon öppnade den nästa gång, det lovade hon sig själv.

Om Alice under de nästa 14 timmarna hon låg i trädet skulle haft sin mobiltelefon påslagen, skulle hon kunnat fylla en halv vägg med fotografier av släktingar och vänner som Råttmannen mördade den natten. Det var ett maraton i blod och skoningslöshet. När Råttmannen skjutit sitt 24:e offer fick han faktiskt nog av att inte få någon respons. Han orkade inte längre, helt enkelt. Tre dygn i sträck utan sömn tog ut sin rätt och han bestämde sig för att ringa upp Alice. Telefonen var avstängd. Råttmannen sparkade omkull sin motorcykel i ilska. Nej nu fick det vara nog. Han lade sig under några rötter i skogen och sov ett par timmar.

Råttmannen väcktes av att hans mobil vibrerade bredvid honom. Det var ett av Görans nummer.

Råttmannen (sömndrucket): "Göran"

Göran: "Råttmannen. Du låter trött"

Råttmannen: "Nejfan, mig går det ingen nöd på"

Göran: "Hur går det?"

Råttmannen: "24 döda... men hon svarar inte"

Göran: "Men vad i helvete... du Råttmannen?

Råttmannen: "Ja?"

Göran: "Det här tjänar ingenting till"

Råttmannen: "Jag får den känslan också chefen"

Göran: "Äh vadfan, kom ut hit istället, jag SMSar adressen. Ta med dig Aftonbladet eller något, finns så jävla lite att göra här"

Råttmannen: "Absolut. Något annat?"

Göran: "Ja. Skynda dig"

Råttmannen hoppade upp på cykeln och körde mot motorvägen, snabbt som fan.

Vid stugan hade solen gått upp. Alice rörde fortfarande inte på sig. Hon hade legat still med ögonen öppna hela natten, med fingret på avtryckaren och inte skjutit. Visst, folk hade rört sig vid fönstret, men hon kunde inte riskera att avslöja sin position genom att chansa på en av alla kropparna där inne i stugan. Nej, Göran Åkerlund skulle antingen behöva gå ut eller sitta alldeles vid fönstret under några sekunder för att Alice skulle kunna slutföra det hon kommit hit för. Hon tyckte att hon under de senaste veckornas undersökningar lyckats förstå tillräckligt av gubbjäveln för att veta att snart blev han för rastlös i det där lilla råtthålet. Göran gillade action. Han skulle gå ut förr eller senare. Det var bara att vänta. Och väntat hade hon gjort alltför länge för att inte orka göra det lite till.

Råttmannen kom närmre och närmre. Han stannade 5 kilometer innan stugan vid en OK Q8, tankade hojen och köpte lite tidningar han trodde skulle falla Göran i smaken: Aftonbladet, Slitz, Expressen. Sedan var det högsta fart sista biten. En kostymklädd vakt gick ut på vägen och vinkade in honom på en väg fullkomligt dold för förbipasserande bilister. Eller väg och väg... den förtjänar inte ens att kallas väg, tänkte Råttmannen, det var ju fan bara rötter och jord. Nåja, Göran levde fortfarande, så gömstället fungerade ju uppenbarligen. Han åkte några hundra meter, rätt in i skogen, och kom fram till en ful liten stuga med några bodar omkring sig. Fyfan, tänkte Råttmannen. Men, det var som sagt i alla fall säkert.

Hela Alices kropp hade spänt sig som en långbåge när det ljudet av motorcykeln närmade sig stugan. Var det det här hon hade väntat på?? Svaret på den frågan var ja, för när motorcykeln uppenbarade sig på gårdsplanen kom den slanka figuren av statsminister Göran Åkerlund lätt försiktigt ut ur stugan. Alice tvingade ner pulsen, hon andades lugnare, koncentrerad. Korset i kikarsiktet vandrade upp längs Görans kropp medan han gick mot motorcykeln. Vem var det som hade kommit förresten? Det hade Alice faktiskt inte ägnat en tanke åt sen Göran kommit ut i det öppna. Det borde hon tänkt på. Råttmannen kände hennes lukt direkt.

Råttmannen: IN I HUSET FÖR HELVETE GÖRAN

Göran var visserligen inte främmande för våld, men sådana här situationer var han inte van vid. Han stod som förstenad. Alice sköt. Görans knäskål sprängdes, och underbenet flög åt helvete. Han skrek som en nyfödd.

Råttmannen: "GÖRAN"

Alice sköt igen. Hon träffade Görans axel. Hans arm virvlade bort likt en boomerang. Det här kunde han väl inte överleva? Men Alice nöjde sig inte med "kunde väl". Hennes exakta position var ännu inte avslöjad, hon var väl kamouflerad i lövverket och trots att Råttmannen ryckte och slet i Göran fick han honom inte ur fläcken - Råttmannen var trots allt bara en råtta.

Göran: "HJÄLP MIG DÅ RÅTTJÄVEL, DRA IN MIG I HUSET"

Men Råttmannen lyckades inte. Alice lugnade ner sig ännu en gång. Hon lät korset i kikarsiktet vila på Görans vrålande mun den här gången. Hon tryckte av. Görans huvud exploderade i ett kaos av blod, hjärna och skärvor av kranium. Alice gled ner från sin dolda position i trädet. Allt hon hade i tankarna var att nå Forden obemärkt och köra, bara köra någonstans. Alice var snabbare och tystare än någonsin förut. Hon nådde Forden 1 kilometer bort, startade den och körde så snabbt hon kunde åt något håll, vilket visste hon inte ens.

Och vid stugan knäföll Råttmannen vid Görans döda kropp. Han grät, som ett barn. Göran hade varit som en pappa för honom. Kroppen låg i en förvriden ställning på marken, ovärdigt. Råttmannen rätade ut lemmarna, försökte få liket att se mer fridfullt ut. Råttmannen skulle slåss för att platsen Göran skulle begravas på skulle ligga just så: fridfullt, i alla fall bortom allmänhetens åsyn, där endast Råttmannen kunde sörja honom i lugn och ro. Och så blev det också, Råttmannen valde ett ställe i skogen där Göran hade lekt som barn. Varken på det stället eller på platsen framför stugan där Göran dog, skulle något åter växa.

Någon dag skulle Råttmannen söka upp Alice, tortera henne och våldta henne, det visste han. Men den dagen var inte idag. Just nu kände han inget annat än sorg. Inte ens hämndlystnad. Greg fick ordna upp Görans brådskande affärer, informera finansministern, berätta för Svetlana, Linda och de andra flickorna på gården om vad som hade hänt. Råttmannen orkade inte ta tag i det där nu. Han var för trött, för utom sig av sorg och skam. Över att han var oförsiktig. Över att han var dum. Över att han var svag. Över att han var en jävla råtta.